-

<< TILLBAKA--- NÄSTA ARTIKEL >>

ARTIKEL 14 NR 1/07
07-04-02
KRÖNIKA

Irak: Inte ens luften är densamma

Fatma Taki lämnade Irak 1978, fortfarande en ung kvinna. Det var ingen frivillig resa; hon var politiskt aktiv och ville kämpa för sitt lands framtid. Men terrorn drev iväg henne som så många andra. Det skulle gå ett halvt liv innan hon kunde göra resan tillbaka. Här skriver hon för Artikel 14 om besöket i hemlandet.  

Livet i exil blev hennes resa utan planering. Väntan på det liv som skulle komma blev livet.

I hennes drömmar finns tusentals sagor om de kvinnor som inte lämnat hennes minne, deras öden och liv, deras bambustugor, bambuskogarna och palmerna. Men resan till Irak, efter 27 år i landsflykt, blev hennes nya mardröm.

Flygplanet svävade i luften över Bagdad i cirka tio minuter före landningen. Amerikanska soldater i full vapenutrustning och svarta glasögon tog emot och eskorterade de resande över flygfältet till entrén. Hon mötte inte deras blickar, hon kände obehag eller snarare illamående.

Från samma flygplats flög hon för mer än 27 år sedan, ensam och ovillig, ifrån sin make och sina barn till en oviss värld. Det var november 1978, och hennes mamma tog barnen till flygplatsen för att ta farväl. Tvillingpojkarna var tre år då. Även nu kommer hon ensam. Från första minuten och första steget på den här platsen är dåtiden och nutiden lika intensivt närvarande.

Den enda systern som bor kvar i Irak väntar med hyrbil utanför flygplatsen. Systrarna möts; den stora som varit borta och den lilla som var nio år när den stora flydde landet.

Systrarna har träffats en gång sedan dess, i Jordanien 1996. Lillasyster kom dit med pappan som var sjuk i cancer. Då led det irakiska folket under historiens grymmaste sanktioner. Lillasyster var mamma till en liten flicka som led av näringsbrist och blodbrist och grät av värk. Mötet med pappan skulle bli det sista.

Nu är de i Bagdad. Bilföraren är en bekant, så han ställer upp på att köra den så kallade ”dödens väg” till och från flygplatsen. Mannen förstår hur det är för kvinnan som levt mer än hälften av sitt liv utomlands. Det är middagstid i Bagdad, systrarna håller i varandra i baksätet och mannen frågar: Vad kan du tänka dig att se först? Passa på nu när vi kör hemåt. Hon måste fråga var de befinner sig innan hon föreslår: Om vi kan köra mot Alwazirieområdet, där låg min högskola och studenthemmet. Just, svarar han vänligt, vi är på väg dit.

Bilen hugger i marken medan föraren mycket skickligt och försiktigt försöker komma framåt och undgå alla hinder i trafiken. Vaksamt men ivrigt tittar hon på allting, på människorna, gatorna, broarna, husen och byggnaderna. Hon vill inte ha solglasögon, fast solen riktar sina strålar rakt mot henne. Solen välkomnar henne och hon hälsar tillbaka i tankarna: Det är bara du som inte har svikit landet! Hon har saknat ”den irakiska solen”, som irakier brukar kalla den.

Bilen tränger sig in på Alwazirias huvudgata. Hon försöker mobilisera lokalsinnet när bilen passerar universitetsbiblioteket som låg längs huvudgatan, bakom högskolebyggnaden. Där stannar bilen. Hon kan inte tro sina ögon. Är jag verkligen här? frågar hon sig då hon snubblar omkring för att leta rätt på allt som fanns.

Hon minns byggnadskomplexen som fanns här för trettio år sedan, flera högskolor samlade på en plats. Det var ett ungdomsområde; här bodde ungdomarna gratis i de finaste villor, för staten betalade hyran. Början av 70-talet var den bästa tiden i landet, då allt grodde, grönskade och blommade. Här fanns hennes lyckligaste dagar, hennes första kärlek.

Hon söker vidare efter vägar, gator, alléer och gårdar som var kända för sina många träd. Här skulle finnas eukalyptus, fruktträd och spretiga jasminbuskar, dahlior, syrener och liljor. Hon söker efter den där doften av apelsinblommor, blomdoften som liksom sprejat luften. Men sökandet är förgäves, det finns bara en bedrövlig syn.

Allt som fastnat i hennes minne från åren här har försvunnit. Inget är sig likt. Var är alla kaféer, lunchrestauranger, butiker och mataffärer? Det som återstår är nedbrunna och söndersprängda byggnader, biblioteken och laboratorierna är i ruiner. Högar av stenar, vrakdelar och sopor ligger överallt.

Hon faller i gråt på vägen hem till Bagdad al-Jadida, där hennes syster bor. Det är samma hus som föräldrarna bott i sedan hon flytt landet, och det var där de dog. Hon känner inte till stadsdelen men vet att det är ett av Bagdads nya bostadsområden. Men nu har Bagdad al-Jadida förvandlas till slum med avloppsdiken på bägge sidor om vägarna. Marknaderna har blivit soptippar.

Hemma väntar systerns barn med sin pappa. Moster Fatima, kom! jublar barnen, som om de känner henne redan, och kramar henne varmt. Hon vill hälsa på systerns make, det är första gången hon träffar honom, men barnen vill inte släppa taget, hon håller i dem alla tre och hälsar på mannen.

Det är maj månad men redan varmt. Hon vill lära känna huset själv. Det här rummet var hennes mammas, här var hon sjuk, här led hon, här dog hon 54 år gammal utan att barnen visste något. Alla var i landsflykt, utom yngsta dottern som blivit kvar. De hade ingen kontakt.

Huset är i dåligt skick, men familjen har i alla fall tur som får bo här. Annars kan det vara svårt för en ung familj att klara sig. Det värsta är de ständiga elavbrotten, som gör att de egentligen inte har fungerande kylskåp eller frys i det varma vädret. Man kan inte förvara mat hemma och TV:n och fläkten går inte att använda. De som har pengar köper generator, men de har inte råd.

Kvällarna är farliga på grund av alla gasollyktor som tänds i hemmen i stället för elektriskt ljus. Många hus har brunnit på grund av detta, man måste vara försiktig och särskilt på sin vakt med barnen för att undvika olyckor.

Bagdad al-Jadida, liksom hela Bagdad, är en måltavla. När hon och hennes syster är på väg till posten blir de vittnen till en explosion alldeles i närheten av den stora marknaden.

Hennes första kväll i Bagdad kunde ingen sova inne. I stället gick de upp på hustaket, som man brukar göra när nätterna är varma. Taket var helt täckt av smuts och gul sand, så systrarna städade och torkade med det sparade förorenade vatten som kommer tre timmar om dagen. Samma vatten används som dricksvatten, men då måste det filtreras och kokas.

Hon la sig mellan sin syster och barnen. Där låg de i rad på rostiga järnsängar under Bagdads himmel. Men inte ens den stjärnhimmel som irakier brukade sova under på sommarnätterna finns längre. Förr var himlen klar, så att man stilla kunde räkna de glimmande stjärnorna och njuta. Nu är den som ett enda tjockt, kopparfärgat rökmoln, och luften är tung av smuts och aska. Inte bara hon som alltid lidit av andningsbesvär hade svårt att andas; även barnen hostade kraftigt hela natten.

Tystnaden stördes av smällar, skottlossning och militärhelikoptrar som mullrade lågt ovanför. Pansarvagnar passerade och fick marken att skaka. Från grannhuset hördes skrik då en av vagnarna stötte emot huset och raserade den yttre stenmuren.

Det är absurt, det som har hänt hennes land.

En fjäril sökte en väg till drömmens trädgård men flög vilse bland sophögar och avfall.

Det går inte att skriva mer.

Fatma Taki

Mejla via artikel14@farr.se

Läs också

Flykten från Irak till Sverige

-

ARTIKEL FÖR UTSKRIFT---------<< TILLBAKA--- NÄSTA ARTIKEL >>