-

<< TILLBAKA--- NÄSTA ARTIKEL >>

ARTIKEL 14 NR 1/07
07-0402

Äntligen tillsammans efter lång väntan

Busstationen i den lilla svenska stad där George Tsiga har bosatt sig är en av alla dessa platser där ingenting dramatiskt någonsin tycks hända. Härifrån tar man bussen till någon av de större städerna i närheten eller hämtar upp besökare som kommer med långfärdsbussen, en billig men segdragen dagsresa. På vintern stiger ångan från badhuset på kullen ovanför och passagerarna försvinner fortare än vanligt till de mötande bilarna.

  Men i december stod George Tsiga här med sina barn och en av barnens lärare och väntade spänt på att Stockholmsbussen skulle svänga in runt lastkajen. I den fanns nämligen hans tre yngsta barn som han hade väntat på att få återse i flera år.

- När de kom hade de först lite svårt att känna igen mig, säger han.

Det hade gått så lång tid sedan de sågs sist. Men sedan barnen hört sin storebror kalla George för pappa började de vänja sig vid att göra det själva.

Bakgrunden är denna: 1998 bor George Tsiga och hans fru i Gome i Kongo. Georges bror och svägerska har dött och lämnat barnen Marien, Makemba och Lamia efter sig, 2, 3 och 4 år gamla. De flyttar in hos George och hans fru som redan har sju äldre barn. George registreras som vårdnadshavare av polisen i Gome. Samma år börjar han jobba i Kinshasa och försörjer familjen därifrån. Han är politiskt aktiv och håller sig så småningom undan i Kinshasa. 2002 blir han uttagen som kvotflykting till Sverige.

2003 tar sig resten av familjen till Uganda och ansöker om att få återförenas med George i Sverige. Nio av de tio barnen är då minderåriga. Omständigheterna i Uganda är svåra, familjen lever utan papper och utan tillgång till vård. Då mamman blir svårt sjuk försöker de äldsta syskonen förgäves att skynda på ärendet. I augusti 2004 dör mamman i lunginflammation. Innan hon dör talar hon om för barnen att de yngsta syskonen är adopterade. De har själva inte varit medvetna om det, inte heller de flesta av syskonen. Marien, Makemba och Lamia är nu 8, 9 och 10 år gamla och minns inte någon annan familj. Nu är även mamma borta, men de har ändå sina syskon.

I september samma år beslutar Migrationsverket att familjen ska splittras. De biologiska barnen får komma till pappa, utom de två äldsta som har fyllt 18 och anses vara vuxna nog att klara sig själva. (En av dem fyllde 18 under väntetiden.)

De adopterade får avslag. Migrationsverket ser inga skäl för att Marien, Makemba och Lamia ska få bo just hos adoptivpappan, eftersom de bara har bott ihop några månader och det finns andra släktingar kvar i Kongo. Barnen som fått avslag stannar dock i Uganda och överklagar.

Ett av de syskon som fyllt 18 får ansvaret att ta hand om småsyskonen, men får en psykisk kris efter mammans död, avslaget och familjens splittring. Han anklagar pappan för att inte vilja ta emot dem i Sverige. Efter en sjukdomsperiod försvinner han. I praktiken blir det Kimbareta, 15, som tar över. Han har fått uppehållstillstånd i Sverige men väljer att stanna kvar hos småsyskonen.

2005 ställer sig Utlänningsnämnden bakom Migrationsverkets beslut. På uppmaning från Migrationsverket ansöker George om adoption hos tingsrätten, eftersom barnen skulle ha fått komma till Sverige om de varit adopterade enligt svensk lag. I samma veva övertalar han Kimbareta att komma till Sverige trots allt. Småsyskonen ska tillsvidare få bo hos en präst i Uganda. De är dock papperslösa och kan inte gå i skola och har inga sociala rättigheter.

Kommunen som ska yttra sig i adoptionsärendet tar mer än ett år på sig. 2006 kommer de fram till att de inte vet vad som är barnets bästa eftersom de inte talat med dem. Varför de inte gjort detta per telefon eller via ombud framgår inte.

Migrationsverket motsätter sig adoptionen med motiveringen att det inte kan uteslutas att adoptionen görs i syfte att kringgå invandringsbestämmelserna. De går inte närmare in på att barnen adopterades i Kongo redan 1998, fyra år innan George blev uttagen som kvotflykting till Sverige.

George Tsiga argumenterar för döva öron när han förklarar att beslutet från polisen i Gome är detsamma som en adoption, och att hans adopterade barn har lika stort behov av sin familj som alla andra barn. Våren 2006 avslår tingsrätten adoptionen, med hänvisning till vad Migrationsverket yrkat.

Det är i det skedet som Kimbareta tar kontakt med Rädda Barnens hjälplinje för barn utan papper. Han lider av att han rest från syskonen och frågar vilket land han ska resa till för att få bo tillsammans med dem. Rädda Barnen anlitar en advokat för familjen och överklagar adoptionsfallet till hovrätten.

Under tiden förvärras situationen för varje månad för barnen i Uganda. Den präst som de bodde hos flyttar till sin familj i Tanzania och barnen bor nu ensamma i ett litet skjul. Marien, som har astma, får ingen medicin och barnen vågar knappt lämna skjulet i Kampalas fattigkvarter, eftersom de varken pratar luanga eller engelska och saknar uppehållstillstånd i Uganda. I slutet av sommaren brinner det och deras ombyte och madrasser förstörs. Därefter sover de på marken.

I oktober blir två av barnen svårt sjuka. Grannarna tror att det är tyfoidfeber och genom Rädda Barnens förre Sverigechef Fredrik Malmberg, som befinner sig i Uganda, tas de till sjukhus. Det visar sig vara amöbadysenteri, som kan medicineras.

I november meddelar hovrätten sitt beslut: Barnen är nu adopterade även enligt svensk lag. De har därmed all rätt att komma till sin familj i Sverige. Det har gått tre och ett halvt år sedan den första ansökan lämnades in.

Barnen går till ambassaden i Kampala för att lämna in ny ansökan om uppehållstillstånd på grund av adoptionen. Ambassaden erbjuder dem en intervjutid ett halvår senare. Efter många påtryckningar från Rädda Barnen får ansökan lämnas in direkt och beslutet om uppehållstillstånd tas i slutet av november.

Den 1 december 2006 kommer Marien, Makemba och Lamia äntligen till Sverige. Storebror Kimbareta och en kusin har rest till Stockholm för att möta dem och det blir många kramar innan de reser vidare tillsammans mot den mindre staden där George kommer att möta dem vid bussen.

- Det var mycket känslor och mycket tårar, säger George om återföreningen. Jag kände en blandning av glädje och sorg över allt som hade hänt, över att det tagit så lång tid för svenska myndigheter att låta dem komma hit.

Tillsammans med en av de äldre barnens lärare som varit med under hela processen hade George ordnat en stor fest inför barnens ankomst.

- Det var viktigt att de fick känna sig välkomna och trygga, säger han. De hade varit ensamma så länge.

  Vad tänkte du först när Migrationsverket sa att dina adoptivbarn inte fick komma till Sverige?

Jag kände mig maktlös och frustrerad. Personerna som handlade vårt ärende gav mig inte möjlighet att få träffa dem och förklara och Migrationsverket respekterade varken svensk eller internationell lag. Och så var jag väldigt orolig för barnen, att de inte skulle klara sig själva.

  De biologiska barnen frågade väldigt mycket om de yngsta, och George kunde inte ge några svar eftersom han inte ville säga att de inte hade fått tillstånd. Det slutade med att barnen anklagade honom för att syskonen inte fick komma – han kunde inte ha ansträngt sig tillräckligt mycket.

Relationen med den äldste sonen har George ännu inte lyckats laga. Han vet inte hur sonen lever idag.

- Jag har försökt få reda på var han finns, men det är svårt att få kontakt. Han kan inte förlåta.

Den näst yngsta sonen som är 18 har inte heller fått uppehållstillstånd och bor kvar i Uganda. De ringer varandra och George skickar pengar. Han är upprörd över Migrationsverkets sätt att splittra familjen längs artonårsgränsen.

- Här i Sverige bor ju barn med sina föräldrar när de är 25 år, hur kan de förvänta sig att mina barn ska klara sig själva?

Dessutom var sonen under 18 när de sökte första gången.

-  Att det tog så lång tid att få svar är inte vårt fel, säger George. Det borde vara ansökningsdagen som räknas.

Cajsa Unnbom

Cajsa.unnbom@farr.se

Intervju och research: Ulrika Bjare

Läs också
Muwomgi kämpar fortfarande för att få hit sina barn
Barns rätt till anhöriginvandring

-

ARTIKEL FÖR UTSKRIFT---------<< TILLBAKA--- NÄSTA ARTIKEL >>