-

<< TILLBAKA--- NÄSTA ARTIKEL >>

ARTIKEL 14 NR 1/07
07-04-02
TEMA: VÅRD

Frivilliga får vården att fungera

På en hemlig klinik i Stockholm kan papperslösa få vård. Tack vare frivilligorganisationer fungerar vården när det svenska sjukvårdssystemet slår fel.

– Nummer 78 !

Rösten tillhör Rosel Fröjmark som dagtid arbetar som distriktssköterska inom Stockholms landsting. Ikväll, liksom alla andra onsdagskvällar mellan klockan sju och tio, finns hon på en hemlig klinik i Stockholm för att bistå gömda och asylsökande med den vård de inte har rätt till enligt svensk lag.

– Vi är här på vår fritid, säger hon.

Rosel Fröjmark hann inte hem mellan jobbet och kliniken så istället för middag får hon nöja sig med två bullar och en varm kopp te. Mellan tuggorna ropar hon upp patienterna.

– Nummer 80!

En ung man kommer in i rummet. Elmi har varit gömd i två år. Han har ont i en hand och är på kliniken för att få massage mot smärtorna. Rosel Fröjmark för in hans namn i en anteckningsbok. Hon frågar om födelseår, hälsotillstånd och tidigare besök på mottagningen. Därefter får Elmi gå ut i väntrummet igen tills han blir kallad av en av de tre läkare som tjänstgör för kvällen.

Kliniken grundades den 7 maj 1995 och finansieras av bidrag, bland annat från organisationen Läkare i världen. Medicinerna har skänkts av de arbetsplatser som personalen vanligtvis arbetar på, och av privatpersoner. Inne på kontoret där syster Rosel Fröjmark tar emot patienterna är ruljansen i full gång. Blå förvaringsboxar med medicinburkar står uppradade utmed den ena kortväggen. Antidepression, neuroleptika och förstoppning är några av de pappersetiketter som finns fasttejpade på boxarna. Läkarna rör sig snabbt genom rummet. Lämnar en nyss ifylld patientjournal, plockar med medicinburkar och slår i den stora läkarboken. I den försöker de ta reda på vilka mediciner i deras förråd som är likvärdiga med dem som deras patienter egentligen behöver. Läkaren AnnaCarin Månsson är på väg ut till de väntande patienterna.

– Mohammad!

En man från Bangladesh reser sig upp från en av väntrummets tre soffor. Han söker hjälp för högt blodtryck och smärtor i magen. Mohammad följer efter AnnaCarin Månsson till ett av mottagningens rum. Tre britsar står avskärmade från varandra med vikväggar i grönt tyg. Utrymmet är trångt och väggarna kala, förutom en affisch som visar människans anatomi i genomskärning. Mohammad sätter sig på britsen. Det vita papperet som hör läkarbritsar till knastrar torrt under hans vikt.

– Jag har svårt att sova och är ofta trött, säger han.

Mohammad berättar hur han mår. Samtidigt passar han på att tala om den frustration som han känner över den egna livssituationen. AnnaCarin lyssnar, nickar och ställer följdfrågor. Så ber hon Mohammad att kavla upp tröjärmen så att hon kan mäta hans blodtryck. 140 genom 90 noteras därefter i den handskrivna journalen av hophäftade A4-ark. Så försvinner AnnaCarin för en stund och kommer tillbaka med Mohammads medicin. Hon öppnar en tablettburk och visar honom de små vita pillren mot högt blodtryck. De räknas och paketeras i en nätt papperspåse. En om dagen i två veckor instruerar hon. Därutöver får han tabletter för magen och uppmanas komma tillbaka när pillren tar slut för att få nya.

Kliniken sköts genom frivilliga insatser. Förutom läkarundersökningar, terapi och medicinering kan mottagningen utföra akupunktur och massage. Det har också hänt att kliniken har utfört mindre operationer.

Sittplatserna har sedan länge tagit slut i väntrummet. 25-30 patienter besöker kliniken varje vecka, precis som innan den tillfälliga lagen. Nyanlända får nöja sig med en ståplats vid ytterdörren. En efter en blir de inropade av Rosel Fröjmark som noterar deras namn, ålder och ärende. Kontorets väggar är utsmyckade med barnteckningar i färgglad tusch. Några av barnen som ritade dem har slutat komma sedan de fått permanent uppehållstillstånd med den tillfälliga asyllagen. Andra fortsätter att besöka kliniken. Det är för dem som barnläkare Albano finns här.

– Tidigare var jag engagerad i Röda korsets Gömdaprojekt men det finns få barn där och därför sökte jag mig hit istället. Jag tycker att det är en rättighet att få vård och jag vill arbeta för att det ska vara lika för alla, oavsett vem man är, säger han.

Anita Dorazio, asylrådgivare och aktiv i Fristadsfonden syns även hon en kort stund på kontoret.

– Det är mycket ikväll. Folk kommer hit för att träffa läkare men också för att diskutera sina asylfall med förhoppningen att jag kan hjälpa dem att få sina fall prövade igen. Men i dag är det enda vi kan erbjuda dem vård, säger hon och försvinner ut i väntrummet.

Som en följd av den tillfälliga asyllagen var det färre patienter som kom till den hemliga kliniken. När deras fall åter var under prövning hade de som asylsökande också rätt till vård genom det vanliga sjukvårdssystemet.

– Nu är det samma röra igen, säger Rosel Fröjmark.

– Det bästa hade ju varit om våra vårdinrättningar kunde ta hand om dem som gömmer sig så att de fick rätt medicinsk vård, men tills dess finns vi här.

anna.waldehorn@farr.se

-

ARTIKEL FÖR UTSKRIFT---------<< TILLBAKA--- NÄSTA ARTIKEL >>