-

<< TILLBAKA--- NÄSTA ARTIKEL >>

ARTIKEL 14 NR 1/07
07-04-02
TEMA:VÅRD

Skuggsystem räddar papperslösa med hiv

Papperslösa Eshe är hivpositiv. Eftersom svensk lag inte ger henne rätt till vård har Karolinska sjukhuset ett konto utanför det vanliga sjukvårdssystemet som finansierar hennes medicin.

När Eshe anlände till Sverige för lite mer än ett år sedan visste hon inte att hon var hivpositiv. Beskedet kom i samband med ett standardprov efter en läkarundersökning. Sedan dess har hon behandlats med bromsmediciner, två tabletter om morgonen och två om kvällen.

– Läkaren som upptäckte att jag bar på hiv skickade mig hit till Karolinska för att jag ska kunna få mediciner, säger hon.

Eshe har aldrig ansökt om asyl utan lever som papperslös. Men även om hon inte har laglig rätt till den dyra vård som bromsmediciner innebär, får hon dem finansierade via ett speciellt konto på Karolinska sjukhuset som upprättades speciellt för personer som Eshe. En gång i månaden besöker hon sjukhuset för att få sin medicin. Under samma besök kan hon också få den terapi som samtliga hivpositiva inom det svenska sjukvårdssystemet har rätt till.

Det är svårt att veta hur många hiv-positiva som lever gömda i Sverige, eftersom svenska staten inte ger dem laglig rätt till vård.

– Är man gömd har man inte rätt till bromsmediciner, istället lämnas man att dö trots att det finns hjälp att få, säger Ann-Sofie Åsander som är kurator på Karolinska sjukhuset.

Karolinska sjukhuset ger vård till hivpositiva som lever utan papper i Sverige. Vården sker i skuggan av resten av det svenska sjukvårdssystemet med ett inofficiellt konto som skapades sedan två personer avlidit i aids på grund av att de inte hade fått vård. Liksom nu fanns bromsmediciner men bara för dem som levde legalt i landet. Idag finansierar sjukhuset bromsmediciner för tre personer som lever gömda. Kostnaderna är 100 000 kronor per år och person.

Trots att hiv är dödligt utan medicinering är det inget skäl till asyl och många utvisas.

– I Sverige kan vi erbjuda humanitär hjälp till hivpositiva, men istället sänder vi dem till en säker död, säger Ann-Sofie Åsander.

Alla som söker asyl i Sverige erbjuds ett hälsoprov. Av dem som accepterar provet testar ett litet antal positivt för hiv. De kopplas till en infektionsklinik och erbjuds medicinering om så behövs. Så länge en person är asylsökande har han eller hon rätt till vård som inte kan anstå, det vill säga vård som inte kan vänta. Med bromsmediciner kan många hivpositiva leva med hiv som en kronisk sjukdom och de minskar dessutom smittspridningen mellan moder och foster till 1 procent. Men enligt Marie Andersson som är pressansvarig på Migrationsverket är sjukdom, det vill säga att personen kan få bättre medicinering här än i sitt ursprungsland, inte ett skäl för att få stanna i Sverige.

– Det är en tuff praxis. För att få stanna handlar det i princip om att en avvisning skulle leda till att personen dog kort därefter, men med hiv kan man ju i princip leva hela sitt liv, säger hon.

Ingen praxisförändring väntas med den nya Utlänningslagen. Enligt Åsa Cronberg som är jurist och rådgivare på Hiv-Sverige är Migrationsverket dåligt på att utreda den verklighet som väntar den hivpositiva eller aidssjuka vid ett återvändande.

– Innan svenska myndigheter skickar tillbaka någon måste de ju veta om personen verkligen har tillgång till den vård som finns i hemlandet, säger hon. Om inte är risken stor att personen kommer att dö inom kort. Migrationsverket måste ta hänsyn till konsekvenserna av ett avvisningsbeslut. Det är aldrig acceptabelt att skicka en människa i döden .

Världen rasade för Eshe när hon fick veta att hon var hivpositiv.

– Det var en tung period och jag har inte helt förstått innebörden av det ännu, säger hon.

Eshe svarar bra på bromsmedicinerna och hon har därför fått rådet att stanna i Sverige. Hon planerar att söka asyl inom kort, vilket skulle berättiga henne till den vård hon i dag får via frivilliga krafter. Skulle Eshe återvända till sitt hemland finns det en risk för att hiv-viruset skulle bli resistent, då hon med stor sannolikhet inte kan få samma medicinering.

– När jag tänker på att återvända blir jag rädd. Jag vill inte dö inom två, fyra eller sex månader. Men eftersom jag svarar bra på medicinen och är utan biverkningar händer det att jag glömmer bort vad jag bär i min kropp, säger hon.

anna.waldehorn@farr.se

-

ARTIKEL FÖR UTSKRIFT---------<< TILLBAKA--- NÄSTA ARTIKEL >>