-

<< TILLBAKA--- NÄSTA ARTIKEL >>

ARTIKEL 14 NR 1/07
07-04-02
KULTUR

Migramovies

Migration diskuteras ofta med hjälp av siffror och tabeller, men hur ser gränser och nationalstater ut för den som reser utan papper? Det ville sociologen Shahram Khosravi utforska. Han tog kontakt med biografen Zita i Stockholm och föreslog en filmserie om migration.

I februari visades den första av fyra Migramovies , Angelina Maccarones ”Fremde Haut” (I kretsbana). Fariba Tabritzi (skickligt gestaltad av Jasmin Tabatabai) kommer till superförvaret i Frankfurt, där asylärenden avgörs i expressfart. Bakom sig har hon ett avslöjat förhållande med en annan kvinna. Fariba får avslag, men så dör en man på förvaret och hon tar över hans identitet och blir studentaktivisten Siamak. Det räcker till ett tillfälligt uppehållstillstånd och en plats på en förläggning i en tysk småstad, där Fariba får använda all sin kreativitet för att ingen ska ana vem hon egentligen är.

Europas väntrum, långt från ”det riktiga” Tyskland, skildras lyhört. Samma sak med det vårdslösa sätt att handskas med människors tid som hör till. En anställd på den slitna, överfulla förläggning som Fariba skickas till säger tröstande att hon inte kommer att behöva vara där så länge: ”Ett eller två år bara.”

Men Faribas handlingskraft och hennes möte med Anne, kollegan på svartjobbet, gör att filmen aldrig strandar i hopplöshet. I stället rusar berättelsen framåt med fast puls och lämnar hjärtklappning efter sig.

Den halvdokumentära ”In this world” ägnar sig åt ett annat kapitel av kriminaliserad migration: själva resan. Filmaren Michael Winterbottom och hans manusförfattare reagerade på den utbredda fientligheten mot migranter i Storbritannien och bestämde sig för att filma människorna som gör resan till Europa, se vilka risker de tar och hur mycket tid och pengar de lägger ner.

Teamet skrev kontrakt med två afghanska pojkar i ett flyktingläger i Peshawar. De skulle göra den illegala resan till London och spela sig själva, därefter återvända till Pakistan.

För att kunna filma längs en verklig smuggelväg ljög teamet för myndigheterna i flera länder, och många scener är improviserade eller smygfilmade. Pojkarna tar hela tiden två steg framåt och ett tillbaka. Hindren är många: gränskontroller; bergsvandringar i isande kyla och förseglade, klaustrofobiska lastutrymmen.

Filmens dokumentära kvaliteter fick en ny dimension efter inspelningen, när huvudrollsinnehavaren Jamal på egen hand tog samma väg tillbaka till Europa och sökte asyl i London. Han fick tillstånd att stanna tills han fyllde 18.

De två följande filmerna ”Mot väggen” och ”Man push cart” vävs båda kring varsin sorg; den ena i Tyskland, den andra i New York. ”Man push cart” följer närsynt den deprimerade före detta rockstjärnan Ahmads vardag där han drar runt sin kaffevagn på Manhattan. På varje pappmugg står det We are happy to serve you - en ironisk kommentar till det låglönearbete som Ahmad och andra invandrare utför i stadens kulisser.

Det är inte från Hollywood som berättelserna om vår tids migration kommer – i de fyra utvalda filmerna bultar independentådran. De gör nedslag i några liv som formats av resa och förlust men förenklar dem inte till att bestå av denna enda erfarenhet. Karaktärerna lämnas i språnget, då massor återstår att säga. Kvar blir en uppmanande, hoppfull känsla av formbarhet och ständig rörelse. Om framtiden vet vi bara detta: Människor kommer alltid att driva sina liv mot något bättre.

Cajsa Unnbom

cajsa.unnbom@farr.se

-

ARTIKEL FÖR UTSKRIFT---------<< TILLBAKA--- NÄSTA ARTIKEL >>