-

<< TILLBAKA--- NÄSTA ARTIKEL >>

ARTIKEL 14 NR 1/07
2007-04-02

Vittnesmål från en tvångsutvisning

Bilden här bredvid togs på Ebrahim Khalil när han kommit fram till Teheran efter utvisningen från Sverige. Nu är han tillbaka, och berättar om vad som hände på vägen ut ur Europa.

Sverige

Det var februari 2005. Khalil Esmaeili Payandeh hade fått avslag på sin asylansökan. En dag när han befann sig i en väns videoaffär kom flera personer – han uppfattade dem som civilklädda poliser - för att hämta honom. Han togs till förvaret i Flen. Där skrev han ”Ner med den islamiska regimen” på sin t-shirt. När tre män från Transporttjänst kom och hämtade honom några dagar senare hade han den på sig.

- Jag var livrädd, säger Khalil, som hela tiden undrade: Vad kommer att hända med mig?

Ibrahim Khalil är en tunn man, han ser ut som en farfar i sin stickade tröja och lånade tofflor. Innan han lämnade Iran för att söka skydd utomlands var han biolog. Det är svårt att tänka sig att han skulle kunna göra motstånd mot flera poliser och vakter, men han är förvånansvärt mjuk i kroppen när han visar hur han kämpade emot och blev behandlad under den ofrivilliga resan tillbaka till Teheran.

I Sverige har Ibrahim Khalil öppet kritiserat den iranska regimen. Han har bland annat sytt ihop läpparna i en offentlig protest, och blivit intervjuad i ett nyhetsprogram på persiska som sänder via satellit.

-  Myndigheterna i Iran har haft flera chanser att höra min kritik, säger han.

Och nu var Khalil bara timmar ifrån att möta gränspolisen i Teheran.

I trappan upp till planet såg han sin chans. Han kastade sin halsduk runt ledstången och lindade in händerna i den så att han fick ett fast grepp. Han säger att männen från Transporttjänst slog honom med knytnävarna och sparkade honom i sidan för att få honom att släppa. Hela tiden grät han högt och ropade på hjälp, och en representant från flygbolaget såg vad som hände och vägrade ta Khalil på planet. Utvisningen avbröts.

Några timmar efteråt började Khalil få ont i lungorna och svårt att andas. När han återigen skickades till förvaret i Flen dagen därpå kändes lungorna fortfarande tilltäppta och på natten kräktes han. Slagen hade lämnat märken på överkroppen, handlederna var skavda och han hade feber. Förvarspersonalen tog honom till en läkare som utan tolk fick visa med händerna att Khalils nedersta revben vikt sig inåt. Något intyg ville läkaren inte skriva.

Khalils händer som hittills varit stadiga börjar darra kraftigt när han berättar om nästa utvisningsförsök, som skedde tolv dagar senare. Enligt polisens verkställighetsrapport deltog Stefan Ögren från gränspolisen i Nyköping, och Berndt Wigg och Gunnar Johansson från Kriminalvårdens transporttjänst.

-  De kom in i mitt rum på förvaret, två av dem höll fast mig. De band mina händer vid midjan med ett speciellt bälte. Mina saker la de i en plastpåse. Jag frågade vad de skulle göra med mig och de sa att jag skulle förstå senare. De tog mig i armarna och drog mig längs korridoren.

Den här gången körde de till Skavsta flygplats, där ett chartrat plan väntade. Khalil blev tillsagd att följa med men vägrade och släpades till slut ombord på ett av planen.

Nederländerna

Nästa stopp var Schiphol flygplats i Amsterdam, där holländsk polis mötte upp med en polisbuss.

-  Jag hade fått med mig mediciner från förvaret som jag skulle ta varje timme för att förhindra problem med andningen. Jag bad att få ta dem men fick inte på flera timmar. Vakterna och poliserna retade mig. ”Vi tar dig till ett hotell” sa de och log. Jag trodde först att de talade sanning, vi hade varit i minibussen länge. Men de slog mig på vägen, både knytnävsslag och örfilar.

Khalil säger att en av de holländska poliserna slog honom riktigt illa medan de svenska medföljande tittade på utan att säga något.

Khalil sattes i ett litet rum på flygplatsens polisstation. När avfärden mot Iran närmade sig samlades både de holländska poliserna och den svenska eskortpersonalen kring honom, totalt sju åtta stycken som Khalil minns det.

-  En av poliserna hade med sig en skjorta. Han ville att jag skulle ta av mig tröjan med texten och sätta på mig skjortan. Jag vägrade. Om något skulle hända mig så ville jag åtminstone att folk skulle se tröjan och veta att jag inte var kriminell utan någon som sökte frihet.

Han säger att en av de svenska medföljarna slog honom för att få honom att byta om, och att en av de holländska poliserna bröt upp tummen för att lossa hans grepp runt tröjkanten. Till slut fick de på honom skjortan.

-  Byxorna klibbade i blod på benet, och jag visade det för en av de tre som följt med från Sverige. Då sa han: ”Ja, skulle du ha följt med oss annars?”

KLM-planet till Teheran var ett vanligt passagerarplan och Khalil gjorde allt han kunde för att inte behöva gå ombord. När han släpades uppför en spiraltrappa knep han om räcket med benen och fick sparkar på benen tills han släppte. På väg in i kabinen satte han sig ner med halva kroppen utanför flygplanet.

-  Jag sa: Jag vill inte gå. Jag vill ha en läkare. Personalen stannade upp och tittade.

I verkställighetsrapporten står det att Khalil skrek så mycket att gruppen fick gå av flyget och återvända till polisbussen. De körde en bit, varpå det holländska befälet och den svenska polismannen steg ut och viskade med varandra.

-  Jag var så rädd, säger Khalil. Jag visste att det var sista chansen.

Bussen vände tillbaka till flygplanet och parkerade vid planets bakre ingång, där flygbolaget KLM hade ordnat med en ramp. Enligt Transporttjänstens skriftliga rapport ”hjälptes” Khalil in i flygplanet med milt våld. Hela tiden skrek han vilt att han inte ville återvända till Iran. Khalil berättar själv:

-  De drog mig uppför trapporna. När vi kom in i pentryt försökte jag hålla mig fast vid lådor och handtag, och de slog mig på händerna. Kabinpersonalen tittade på men hjälpte mig inte. Sedan fick jag en armbåge eller knytnäve i magen så att jag vek mig dubbel, och då lyckades de sätta mig i en stol.

En passagerare, en yngre man, kom fram och frågade Khalil vad han hade gjort för att poliserna skulle slå honom så. När han ifrågasatte behandlingen blev han tillsagd att gå och sätta sig. Därefter spändes Khalil fast vid stolen med ett bälte över benen och ett kring överkroppen. När maten kom satte de den framför honom, men hjälpte honom inte att äta.

Iran

Under hela resan pågick febril aktivitet bland vänner och familj i Sverige och Iran. Khalil hade inte fått ringa och säga att han var på väg, men med hjälp av telefonsamtal till förvaret och olika flygplatser lyckades man lista ut ungefär när han skulle landa i Iran, och på vilken flygplats.

När Khalil kom till passkontrollen och fick höra att hans namn stod på en lista sprang han. Vännerna som hade samlats hjälpte honom ta sig ut ur byggnaden.

I två månader levde Khalil sedan gömd i Iran, och så fort vännerna hade samlat ihop tillräckligt med pengar för att betala en smugglare flydde han landet på nytt. Det tog honom tio månader att ta sig till Sverige.

Cajsa Unnbom

cajsa.unnbom@farr.se

-

ARTIKEL FÖR UTSKRIFT---------<< TILLBAKA--- NÄSTA ARTIKEL >>